Fredagsmys vid havet hade jag, Tippa, Kristina och Hobbe. Underbart livet kan vara!

Ja idag var dagen jag trodde vi skulle få bra besked från sjukgymnasten. Annika som är bäst i världen, tittade lite medlidande på mig och jag förstod inte riktigt varför. Hon frågade hur hon var och hur Rufsan verkade må, och jag var glad för hon känns ju verkligen bättre och framförallt gladare än på säkert ett halvår. Annika tyckte det lät bra och vi gick in på rummet. Hon tog fram ett skelett på en hund och jag började bli orolig. Hon började: ....Ja efter vi rötgat henne för smällen på svansen har vi upptäckt en sak. Mina ögon fylldes med tårar, hon såg allvarlig ut.
Hon fortsatte: Jo vi har som sagt upptäckt en sak på ryggraden, det var tur att vi röntgade, för Rufsan har fått något som kallas Spondylos. Hon förklarade vad det var, jag blev knäckt. Jag trodde ju att vi skulle kunna börja träna, i allafall lite agility ibland bara för att Rufsan älskar det så mycket som hon gör.
Vad är då Spondylos? Jo är inte strikt orsak av artros, det kan komma från både inre och yttre faktorer. I Rufsans fall är det yttre faktorer, alltså hon har fått detta pga av smällen hon fick av Tippa. det som händer vid detta är att hon får inflamationer mellan kotorna i ryggraden, vilket gör att det blir en utväxt av benvävnad. Vilket gör att det blir tränre mellan kotorna och de kan växa ihop. Detta gör då att hon kan få smärta, än så länge verkar det inte så men om det blir så måste hon gå på medicin. Men så illa är det inte, ännu..
Spondylos är också något som hon aldrig kommer bli av med, hon är fast i detta resten av livet.
Rufsan får alltså inte hoppa, inga konster på bakbenen, ingen agility mer, någonsin. Hon får inte gå för länge på hårt underlag, bara mjuka underlag och hon får MAX gå en timme om dagen, aldrig längre.  Jag får égentligen inte alls göra något med henne, kanske lite freestyle men då på 4 ben.
Tillsammans med Annika, sjukgymnasten ska vi försöka göra det så bra som möjligt för Rufsan. Vi ska gå regelbundet till henne för att få massage och behandling som hjälper henne att mjuka upp kroppen och få igång cirkulationen. Jag skall fortsätta massera hemma och gångträna som tidigare.
Hon ska också börja äta Glukosamin som hjälper henne att läka inflamationerna, detta ska hon äta varje da, vi ska också försöka byta foder för henne, ett ledfoder som arbetar och förebygger innan inflamtionerna bryter ut.
Agilityn ja, vi lägger väll den på hyllan, väldigt ofrivilligt. Vi har haft så många härliga stunder på agilitybanorna, mycket pudelfnatt som satte stopp för fler pinnar. Men 2 stycken fick vi i hoppklass 1 och 1 i agilityklass 1. Det är så trist att sluta nu när hon verkligen kändes på gång!
Ja jag blev som sagt helt knäckt, jag hade inte alls väntat mig detta. Jag är så himla glad att hon fortfarande får leva vidare men jag tyckte det räckte med motgångat för henne nu..
Jag älskar min fina lilla prinsessa så mycket, och jag hoppas att jag kan ge henne ett värdigt liv ändå! <3
Här nedan kommer blandade och glada bilder på mina finaste lilla!

Ja detta snurr började igår när jag kom hem efter att ha fixat med den nya telefonen.
Jag kom hem och hundarna blir glada som tokar för att man kommer hem och de har fått vara instängda. Rufsan hoppar på mig för hon är  ju så liten, jag försöker gindra henne som vanligt för att hon inte ska skada nacken. Tippa får ju sina vamliga flipp och sprinegr iväg åt ett annat håll. Tippa som är väldigt "brötig" just nu kommer springandes och hinner inte bromsa, flyger rätt in i Rufsan som sedan flyger iväg och landar på ryggen/baken. Gnyr till men jag kan inte se något resten utav kvällen.
När jag vaknade imorse hörde jag hur Rufsan gnydde till när hon hoppade ner från sängen. Jag ser att svansen hänger ner på ett sätt den aldrig brukar göra annars. Svansen står alltid rätt upp och hon viftar alltid glatt med den. Idag var det bara ett svagt vibrerande som en skallerorm längst ut på svanstippen. Hon gillar inte att man rör svansen och gnyr till om man tar den för långt upp.
Ringde veterinären på vägen till mormor där hundarna skulle vara på förmiddagen, och jag fick en tid vid 13.30. Rufsan hade både kissat bajsat och ätit vilket gjorde att tillståndet inte var akut.
Det få timmarna jag jobbade var tuffa dom gick så himla långsamt.. Men tillsist kom jag hem och jag tog Rufsan och åkte till veterinären.
Efter mänga undersökningar och röntgen så kom veterinären igen, hoppades på att få ett klart svar men vet. var osäker på vad det kunde vara, de visste inte riktigt vad det var. Rufsan fick en cortisonspruta på plats och smärtstillande med sig hem. Vi skall avvakta några dagar och om det inte har blivit bättre så får vi åka tillbaka..

Jag har känt mig ledsen och splittrad under dagen. Jag vill ju bara att Rufsan skall bli bra någon gång, men samtidigt vara med henne jämnt min finaste. Mamma och Peter la fram förslaget att Rufsan kunde få bo där ett tag så att hon kunde bli bra utan att Tippa ska hoppa och busa på Rufsan hela tiden. Tippa menar ju inget illa men hon är så glad och vill bara leka med Rufsan.. Jag tog mig ett varmt bad och funderade och funderade. Grät några tårar och funderade mera. Jag måste ju göra vad som är bäst för Rufsan. Så jag bestämde mig för att låta Rufsan stanna kvar hos M&P ett tag så att hon får vila ut sig ordentligt. Jag kan ju hälsa på hur mycket jag vill men det är många timmar utan "bråk" från Tippa.
Detta är ett väldigt jobbigt beslut, vill ju ha Rufsan här jämnt. Hon är ju min bästa vän och vi förstår varandra så bra.
Men detta blir bäst för henne ett tag och jag hoppas hon blir bra snart så jag får ha min prinsessa hos mig igen! Jag saknar henne redan och har bara varit borta åhenne en timma. Stod och höll min finaste Krullis i famnen länge länge innan jag släppte, grät några tårar och burrade in mig i hennes päls.. Nä nu kan jag inte skriva mer, nu är ögonen fyllda med tårar så nu ser jag inte så mycket vad jag skriver..
Men tack alla underbara människor som finns omkring mig, era ord värmer så mycket! Många kramar till er!

Jag älskar min finaste Rufsan så mycket! Bli frisk nu älsklingen min <3

Idag var jag och kollade när Kristina ställde ut favoritkillarna. Det gick bra för dom, Kristina är så duktig! Hade en trevlig dag, fick se en hel del tollare. Gud vad olika de kan se ut! Fick även träffa hel del trevligt folk!
Efter utsälnningen åkte jag hem och hämtade Tippa, åkte ut till Kristina och så fick Tippa och Pelle leka i havet och även köra apportering. Bland annat våran nya dummy på 800 g. Tippa bar den jättefint och var inga problem alls.

Här kommer lite 10 månaders bilder på Tippa, och lite annat smått och gott :)
Tippa 10 months.

Min finaste tjej!

Idag var första gången jag oh Tippa gick ett viltspår på riktigt. Och med det menar jag ett spår med blod, har bara haft med en klöv förut. Tippa började med att undersöka starten ordentligt och sedan bar det iväg. I lagom tempo. Hon spårar riktigt bra och när hon hittade rätt på spåret gick hon kanonbra. Hon tappade/ rensade hjärnan ibland, men hittade spåren lätt igen och allt kändes så bra. Och vad lycklig hon blev när hon äntligen hittade klöven! Glad matte, och ännu gladare Tippa!!